Vår familj

ALLT ANNAT ÄN FESTLIGT!

ALLT ANNAT ÄN FESTLIGT!

Idag är jag trött som ett as, helt slut faktiskt. Johan har varit på konferens med jobbet tis-ons och jag har rattat på hemmaplan. Kan ju låta som en baggis, en eftermiddag, en natt och förmiddag.. men höggravid på det var ingen lek för mig. Mina fogar gör ständigt ont, nerver i båda benen i kläm och en vild Iris på det. Otroligt tungt att bära och dona med henne nu.

Eftermiddagen gick helt ok, vi var ute i trädgården och lekte med våra grannar, som vi nästan alltid gör efter föris och på helger. Otrolig lyx att ha så fina grannar med barn som underhåller varandra (även om vi såklart alltid är med). Sen var det dags för middag, tog den enkla vägen kan man säga.. falukorv och makaroner, heeelt utan några grönsaker what so ever. Kan vara livets tråkigaste maträtt men Iris gillar och jag behövde en smutt eftermiddag. Dock började hon tjorva med att ha paddan vid bordet, vilket vi ALDRIG har, men jag bara la mig platt.. ät, drick Festis, ha nappen vid bordet och glo på Greta gris, det blir kanon. Det var dessutom min och Johans bröllopsdag igår, vilket firades som ni ser… festligt!✌🏻

Natten var ett skämt, för min del. Jag tänkte att jag skulle lägga Iris i våra sängar, men hepp, hon trivs så bra i sin säng nu så hon bara ”mitt rum”. Ok, fine.. verkar ju dumt att övertala om annat när vi slitigt med att hon ska sova i sitt rum. Iris somna snabbt men jag låg och hade så fruktansvärt ont i mina ben (tror ischasnerven ligger i kläm på båda benen). Jag vred och vände 300ggr…och kissade säkert 6ggr på det. Låg vaken till strax innan 05, då jag slumrade till.. men vaknade snabbt därefter av att Iris ropade på pappa och va HELT vaken. Ork på den! Så jag fortsatt på genvägsspåret och tog med ungen ner, skakade ihop välling och upp igen. Hon somnade om en timma… så ja, den matten på antal sovtimmar jag fått inatt är inte svår att räkna. Jag var ett vrak imorse!!

Iris var glad, åt müsli, frukt och keso samtidigt som hon testade lite grimaser:)Iväg till föris och sen hem och dricka en liter kaffe.. japp det var en festlig bröllopsdag!:) Men vi får ta igen sen. Här är några gästbilder (orkar nämligen inte leta fram fotografens) från en helt magisk dag på Gotland, en annan 20:e augusti än just igår:)

1 Kommentar
NYA SÄNGPLATSER

NYA SÄNGPLATSER

Vi kom på en sak i förra helgen… (ni hör ju, allt på en gång!) när lillebror är här så kommer det förmodligen blir lite stökiga nätter med amning, blöjbyten och annat rodd som det blir med liten bebis. Och eftersom Iris (total) vägrat slagga i sin urgulliga spjälis sen en tid tillbaka så har hon sovit hos oss. Vilket aldrig varit eller är ett problem. Både hon och vi sover väldigt bra tillsammans (även om man kan vara lite trött på att få en fot i nyllet emellanåt) och vi tycker dessutom det är väldigt mysigt.

Så vi bestämde oss helt enkelt för at köpa en ny, vanlig säng till Iris. En 120 resårmadrass att lägga direkt på golvet och ändå göra lite barnmysigt i. Perfekt för henne och Johan att kunna sova där båda två när/om nätterna är roddiga. Vi har iofs ett gästrum med dubbelsäng på tredje våning men det känns stökigt att tas sig upp dig. Dessutom vill vi gärna att Iris känner sig trygg med sitt rum och att sova där.Jag tyckte först inte att detta var en pangidé för jag tänkte att hela hennes rum då bara skulle fyllas av säng och inte bli alls mysigt. Meen, jag blev ändå positivt överraskad, tycker det funkar! Även om jag ändå hoppas att kunna ställa en en gullig juniorjärnsäng eller träsäng:)Nu har sängen stått i hennes rum i snart en vecka och samtliga nätter har hon utan problem somnat (så va inte fallet med spjälis) sen vaknar hon vid 3-4 isch och då har antingen Johan lagt sig hos henne eller burit in henne. Jag är för orörlig just nu för att: 1. Kunna bära henne, 2. För att ta mig ner och upp från en låg säng.Vi fick göra en liten omöblering, byta sida på lite möbler, vilket jag tycker är mycket bättre rent färgmässigt. Att byrån få stå mot den gröna väggen och sänghimmel mot tapeten. Blev bra! Passade också på att sätta upp en spegel i hennes höjd, hon gillar att spegla sig:)Bebisen… eller vad ska vi kalla honom?! Gillar egentligen inte att säga lillebror.. men vi har inget arbetsnamn på honom. Men men, HAN den nya (🤨) kommer att ligga i en bedside crib bredvid vår säng, något jag saknade med Iris!

Vi fortsätter jobba på här hemma så kommer regelbundna uppdateringar om läget..:)

5 Kommentarer
MINA TANKAR OM KEJSARSNITT

MINA TANKAR OM KEJSARSNITT

Detta laddade ämne med lika många åsikter kring och om som det finns kvinnor, tror jag. Ett ämne jag tycker är otroligt viktigt att fler pratar om och delar sina historier, så att alla kvinnor har rätt välja det sätt hon är mest trygg med. Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva kring detta men om jag bara försöker utgå ifrån mig själv, mina tankar och åsikter ihop med min erfarenhet och känslor så trampar jag förhoppningsvis ingen på tårna, men tar gärna emot kommentarer och tankar!

Iris är född 2017 med planerat kejsarsnitt, ett förlossningsalternativ som inte var självklart för mig i början av graviditeten men som mot slutet var det enda alternativet. En förlossning som jag är otroligt nöjd och glad över, både med hur den genomfördes och såklart resultatet- Iris!

Jag trodde till en början att jag inte hade någon form av förlossningsrädsla utan var av inställningen ”alla fixar det, det finns hjälp och smärtstillande”. Inte så mycket mer än så. Var snarare lite nyfiken på hur det skulle vara och att få uppleva detta otroliga som man hört så mycket om.

Det enda jag egentligen kände obehag för var att jag har crohns sjukdom. En sjukdom där tarmarna inte mår kalas, där inflammationer och blödningar i tarmen hälsar på titt som tätt. Att då ta risken att fresta på ändtarmen och kanske spricka blev en jobbig tanke för mig. Jag kände att jag inte alls orkade med ännu mer bekymmer med tarmarna än vad det är idag, även om läkarna ansåg att det inte vara någon fara.

På grund av det remitterade min BM mig till en aurora BM och efter många veckors aurorasamtal (tror det var under 10 veckor!) kom jag och barnmorskan fram till att planerat snitt skulle vara det bästa för mig. Inte bara för crohnsen utan också för att jag insåg på vägen att jag var livrädd för att utsättas för samma händelseförlopp som min egen mamma gjorde med mig. Nämligen att jag, när jag väl kom ut, var så illa medtagen av syrebrist och en arm som de dragit av för att få ut mig att läkarna först inte trodde att jag skulle överleva och om jag gjorde det, skulle jag troligtvis både vara hjärnskadad och rörelsehindrad. Jag måste haft änglavakt…🙏🏻

På alla mina bebisbilder de tre första månaderna har jag blå/lila hudfärg i ansiktet.. som ett enda stort blåmärke. Ser hemskt ut, men jag levde iallafall!

De bet hårt på mig när förståelsen och insikten om mammas förlossning gjorde sig påmind. Traumat, rädslan, skador, ovissheten, skräcken, oron (när släppte den?). En historia som vi ”skämtat” om i mina unga år ”Matilda va så stor att hon fastnade och inte kom ut, hon va typ död”… lagom kul med lite perspektiv och vad den upplevelsen kan ha lämnat för spår hos mamma.

När jag och auroran började prata om detta blev det supertydligt för mig, jag kommer ALDRIG att föda vaginalt och utsätta mig eller mitt barn för de riskerna som både mamma och jag utsattes för. En kontrollerad förlossning med all tänkbar expertis i samma rum, det skapar trygghet hos mig. Och ja, jag vet att många anser att riskerna med kejsarsnitt är större och att det är bättre för barnet och återhämtningen för mamman med vaginal förlossning. Jag håller dock inte med, inte alls.

All statistik kring risker och återhämtning från kejsarsnitt inkluderar planerade, akuta och omedelbara snitt. Jag tänker att skillnaden på återhämtning, mental förberedelse och barnets mående måste skilja sig enormt beroende på om det blir ett lugnt och kontrollerat ingrepp eller ett akut/omedelbart där kanske både barn och mamma är i fara. För vår egen del så mådde Iris prima när hon kom ut, högsta betyg på alla punkter, ammade och jag själv var uppe ur sängen samma eftermiddag (snittet gjordes kl 7.30). Klart att första veckorna hemma var jobbiga, asjobbiga som jag minns det men det berodde snarare på livsomställningen, att få till amningen och att hantera bebisen på bästa sätt, än att snittet hindrade mig anmärkningsvärt. Jag tror alla nyförlösta mammor känner sig ömma, överkörda, förvirrade och trötta efter BB-tiden.

Och ärret då, det brukar också vara en fråga som kommer upp. Hur stort, syns det osv? Helt oväsentligt egentligen, jag mår bra, kroppen mår bra och Iris mår bra. Viktigast!Mitt ärr är typ mellan 10-15 cm stort och har läkt väldigt bra. Inga bekymmer med inflammationer/blödningar. Det syns knappt, och hade det gjort det hade det bekymrat mig exakt noll!Jag läser om många som fått beviljat kejsarsnitt och som skriver i stil med att ”man får sin beskärda del av smärtan efter, för återhämtningen är längre” eller att ”det är ingen genväg för med snitt tar läktiden längre tid”. Jag får hjärnblödning… varför måste det ens finnas en förklaring till att smärtan får man minsann ändå, vad spelar det för roll? Alla upplever vi smärta på olika sätt i olika grad och hanterar den också olika, oavsett vaginal eller snittförlossning.

Det är ingen tävling i smärthantering utan snarare en personlig bedömning av de risker som de olika alternativen medför. Kan vi inte bara låta alla välja det sätt man känner sig mest trygg, bekväm och tillfreds med oavsett anledning eller anledningar innan eller efter. Det som är bäst för mig är nödvändigtvis inte bäst för dig och tvärtom.Hur blir det med bebis no.2 nu då? Ja om ni undrade innan så har ni nog svaret klart för er. Det blir planerat snitt denna gången med. Så glad för att jag orkade strida för det en gång till. För att även om en aurorabarnmorska säger att hon tycker det är det bästa, är det ändå en läkare som säger ja eller nej (denna gången gick jag dock ej hos aurora). Både första och denna gången fick jag strida för mina snitt, denna gången mer förberedd än första, fick träffa två olika läkare och jag vägrade helt enkelt att ge mig. Helt vansinnigt om du frågar mig.

Tack för att du läste!

/Matilda

3 Kommentarer