Vår familj

ETT ÅR SOM MAMMA

ETT ÅR SOM MAMMA

Det är faktiskt ganska svårt att ta in. Ibland känns det fortfarande lite främmande att kalla mig själv för mamma.

När Iris kom för ett år sedan idag, kl 08.18 var det först med stor lättnad. Jag var inte alls särskilt förtjust i att vara gravid, kände mig instängd, otymplig och hemsk, för att inte tala om den foglossning och de nervkläm jag hade. Och mina bröst, på riktigt, det fanns INGEN bh i någon vanlig butik som funkade. Efter att ha gråtit mig igenom provhytt efter provhytt gav jag upp. Köpte någon form av mjuk amningsbh i största storlek (som ändå var för liten) och tryckte ner brösten i. Kul!

Denna bilden tog jag i v.39+3, och nu tycker jag inte att jag ser varken stor eller hemsk ut, men jag vet hur jag kände mig och det var inga roliga känslor. Vet att jag tänkte att jag måste dokumentera graviditeten även om jag absolut inte ville ta bilder på mig själv.

Iris var beräknad till 8 juni men kom 31 maj med planerat kejsarsnitt, ett beslut jag är otroligt nöjd över. Varför kan vi ta i ett eget inlägg. Själva förlossningen blev en väldigt fin och bra upplevelse som gick hur smidigt som helst. Inga komplikationer, återhämtade mig snabbt och läkte superbra, var uppe och knallade redan första kvällen. Nu ett år senare märker jag inte av någonting mer än att känseln just över ärret inte är helt tillbaka (det kan ta tid). Ärret är litet, diskret och redan ganska blekt.

Så kom hon då, den lilla hönan. Så overkligt när vi hörde första skriket, hon hade inga problem med andningen (som snittbebisar ibland kan ha) utan hade högst betyg i alla kolumner de fyller i i journalen. Jag fick henne på bröstet direkt och där var hon hela tiden, även under tiden på uppvaket (där man stannar några timmar tills känseln i benen kommit tillbaka.

Tiden på BB var bland det värsta jag varit med om, vet inte varför jag upplevde det så, all personal var superbra, Iris var inte särskilt svår eller jobbig men jag tror jag var i någon chock. Jag hade svårt att ta in allt, sökte efter den där direkta känslan av total lycka, som man SKA känna och att vara i någon bebisbubbla som ska vara sådär urhärlig, fanns inte alls. Min bubbla bestod mest i panik och tankar om att ”nu förändras mkt för alltid”. Vilket det såklart också gjorde.

Efter tre dagar på BB fick vi åka hem, anledningen till att vi blev kvar var för att Iris gick ner för mycket i vikt i början och de ville ha henne under uppsikt. Jag bröt ihop för varje ”extra” timma vi var tvungna att stanna. Jag ville bara hem och fortsätta livet… trodde jag.

Så här ett år senare är det lite lättare att reflektera och förstå mig själv då. Det byggs upp så mycket förväntningar från barnmorskor och omgivning kring hur man ska känna, vad man ska känna, hur lycklig man ska vara, hur enormt fantastisk första tiden i bebisbubblan är, så hur ska man kunna förvänta sig att känna något annat? Tack och lov har den bilden verkligen börjat förändras när fler och fler delar andra känslor, som man också kan känna och uppleva, och det är jag så glad för.

Första tiden med en liten bebis kan vara svår och jobbig, man famlar efter att göra det rätta, försöker tolka vad som är rätt och fel, hitta sig själv i en ny roll, hitta sin partner i en ny roll. Få tid för alla, inte minst sig själv. Jag tyckte helt enkelt att det var väldigt jobbigt, inte så att jag föll in i någon depression men kände att jag inte kände som jag borde.

Det tog lång tid innan jag kände att livet som mamma var mysigt och att min kärlek till Iris var enorm! Det var först efter 3-4 månader jag började känna att jag någorlunda började känna mig fysiskt, psykiskt och emotionellt på banan och kunde börja ta in det nya livet. Minns att min barnmorska sa att det kunde ta ett par veckor innan det totala anknytningen slog till, så stressen och känslan av att vara onormal när jag inte kände så efter ENS TVÅ VECKOR, var katastrofal.

Jag tycker det är så otroligt skönt att kunna se i backspegeln på allt nu, att den tiden är över, jag längtar inte tillbaka även om det känns som det gick väldigt fort.

På lördag blir det kalas för min älskade lilla höna, då kommer släkt och vänner hit på 1 års kalas i trädgården!

Kramar!

9 Kommentarer
SOMMARDAGAR

SOMMARDAGAR

Värmen just nu, det är ljuvligt! Jag njuter verkligen av sommardagarna som kommit redan i maj. Det känns verkligen som det gick från frost till pangsommar.

Igår köpte jag mig en härligt röd volangig kjol som jag kommer använda mycket från och med nu, sval och härlig för varma dagar som dessa.

Iris kröp omkring på golvet och kravlade runt i kjolen när jag hoppat ur den. Tyckte hon såg så söt ut så satta snabbt lite blommor bakom örat och trycket av. Gäller att vara snabb för det är inte många sekunder man har att spela med

Kram Matilda

Inga Kommentarer
MIN FÖRSTA MORS DAG

MIN FÖRSTA MORS DAG

Morgonen började lite krassligt här med sjukstuga, hosta och halsont på mig och Johan plus att Iris fått någon ögoninflammation. Jag blev erbjuden sovmorgon men gick upp tillsammans med Iris och Johan för att avlasta varann när vi kände oss hängiga.

Förmiddagen gick och jag började fundera på om Johan hade glömt vad det var för dag. Inte så att jag förväntade mig presenter och överraskningar, men en puss och ett grattis.. men icke. Jag sa inget utan väntade tålmodigt på att han skulle komma på det. Inte så lätt att helt undgå det med allt som delas på insta osv.

Han hade såklart inte glömt, efter Iris förmiddagslur kom de med en bok och min favoritchoklad ihopsnörad med en plockad syren fäst under snöret. Jag bröt ihop direkt, haha. Blev så rörd, så lätt. De har den inverkan på mig mina två kärlekar, dom berör mig så mycket.

Sen åt vi lunch ute i värmen, en enkel rödbets- och chèvresallad, så gott!

Efter lunch fick vi ut med stor filt på framsidan och la oss i skuggan en stund, busade, njöt av svajande trädgrenar och halvsov lite mellan varven.

Kram från en nöjd mamma!

Matilda

Inga Kommentarer