Vår vardag

Event med klass!

Event med klass!

En av de blåsigaste och kallaste dagarna i Skåne på länge tog jag mig ut till Holmanäs gård, ett helt fantastiskt ställe, för att vara med på Sandberg Wallpapers release event för sin nya kollektion ”Arboretum”. Se den i sin helhet här.  Och vilken kväll det blev!

Denna vy möttes oss när vi klev in i det gamla stallet på gården. Behöver jag ens skriva mer…

Jag som älskar allt vad dukning och dekoration heter blev mäkta imponerad av Sandbergs kreativa team. Det var inspiration i varenda hörna och inget hade lämnats åt slumpen. Det fanns ormbunke och murgröna i både dukning och som dekoration i taket, till och med toalettpappershållarna var dekorerade med grönt! Överallt fanns tapeter och skisser upphängt – allt i en magisk harmoni.

Detaljer detaljer -älskar när allt är genomtänkt! På olika ställen låg det tvålar inslagna i olika tapetmönster -som vi såklart fick ta med oss hem sen.Bild lånad från Diadonnas blogg

Här sitter jag och ser koncentrerad ut -tror jag lyssnar intensivt då bordsherren talade danska 🙂

Maten vi fick serverad var en fyrarätters meny utifrån en tolkning av kollektionen som Diadonna gjort. Med arboretum som utgångspunkt hade hon både smak och utseende med sig i sin välkomponerade meny. Det var sååå gott!

Stämningen! Vilket härligt gäng!

Olika träd som pil, kvitten, hassel, bok och ek fanns med på olika sätt i kollektionen. Sandbergs hade även tagit fram en assiett tillsammans med keramikern Annika Lööf som ni ser i bilden ovan. Den var så otroligt söt och hade en perfekt storlek.

Jag kommer leva länge på den här kvällen. Energin jag får av mänskliga möten sitter kvar länge – de känns så mycket viktigare när man spenderar en hel del tid i den virtuella världen.

Mer av min egen tolkning av tapeterna ser ni i ett annat inlägg (snart). En stor favorit var tapeten ”Kvitten” som ni ser lite av här. Den drömmer jag om att ha i vårt sovrum!

/Kram Olivia

1 Kommentar
TACK ?

TACK ?

Tack för alla otroligt fina kommentarer kring mitt inlägg tidigare idag! Blev helt golvad av allt klokt och bra som skrivits både på IG och här på bloggen. Och tack alla ni som delat era erfarenheter kring liknande situationer. Betyder mycket för mig, mer än jag trott!

Ska verkligen se till att ta professionell hjälp så detta inte ska ta överhand i mitt/vårt liv. Och jag vill för allt i världen inte överföra mina rädslor till min lilla höna, hon ska inte ha en mamma med överdriven oro (oron finns det förmodligen gott om ändå när det kommer till barn).

Har redan börjar googla runt efter samtalsterapeuter och psykologer, vilket ska man välja? Passar på och hör med er om någon sitter på en bra kontakt värd att testa. Lämna gärna en kommentar eller maila!

Tack igen från mig och Iris som idag har riktigt grym frans-match!

Mitt lilla gos, fortfarande lite förkyld och därmed ganska gnällig. Hon satt och pillade med mina ringar en lång stund, söt!

Tack igen! ?

Kram Matilda

2 Kommentarer
7 APRIL 2017

7 APRIL 2017

Okej, detta inlägget har jag skrivit på under flera veckor nu. Funderat kring om jag ska posta det eller låta det vara. Men när jag skrivit har jag märkt att det hjälpt mig och kanske kommer jag få någon kommentar på inlägget som ger mig något positivt, en vändpunkt. Så jag bestämde mig för att publicera.

Min berättelse:

Jag ska försöka skriva ett inlägg kring mina känslor och min upplevelse runt datumet i rubriken, men jag får direkt en klump i magen. När jag inser att känslan i mig nästan är oförändrad eller möjligtvis förvärrad efter snart ett år, kanske det är dags att ta hjälp? Eftersom åtal väckts i veckan har mina tankar kring april förra året blivit mer påtaglig igen, även om de mer eller mindre, alltid finns med mig.

Jag har alltid varit otroligt ängslig för att något dåligt ska hända, dåligt som i katastrof, kris och kaos etc. Har alltid blivit väldigt illa till mods och mår otroligt dåligt när stora katastrofer inträffat. Den första katastrofen jag minns var Estonia, sen dess kan jag rada upp flera händelser som påverkat mig väldigt mycket. Tsunamin, skolskjutningar, Utöya, 9/11, konsertbombning, attentaten i Paris, Nice, London osv osv. Jag har på något sätt snabbt byggt upp en bild av att jag eller någon av de jag älskar skulle vara drabbade, målar upp verklighetsscenarion och tänker mig in i situationer som gör att det nästan kan kännas som jag är på plats. Jag kan inte skydda mig mot tankarna och min värsta mardröm är att hamna mitt i någon sådan situation. Och jag har alltid funderat på hur min reaktion skulle vara, handlingskraftig eller lamslagen?

Jag vet inte vad detta beror på, jag har aldrig varit med om något katastrofigt, förrän i april 2017 när min mardröm blev verklig. Denna dagen har jag pratat väldigt lite om sedan det hände, mest med Johan och med mamma, syster och närmaste vännerna, men pratar ytterst lite och pratat gärna bort ämnet när jag blir obekväm. Känner av det direkt, kroppen reagerar fysiskt. Blir skakig, spänd och rädd.

Ni som läst bloggen ett tag vet säkert att min man Johan är Polis, och det är både en trygghet och en rädsla i det. Att han ska utsättas för något och springa framåt medans andra tar skydd. Minns nätterna när det var tal om att en terrorist hade tagit sig till Sthlm och Johan jobbade. Han och en kollega skulle ha extra koll på skyddsvärda objekt i Stockholm, tex ambassader, olika länders residens osv, den enda extra utrustningen de hade var en hjälm! Jag sov inte mycket de nätterna.

Hursomhelst, jag är väldigt sällan inne i Stockholms city, det är mer slump att jag går ärenden mitt i city än att det är planerat. I april förra året var jag höggravid med Iris, sjukskriven för fruktansvärd foglossning och sammandragningar. Jag hade bestämt mig för att unna mig lite härligheter innan förlossningen. En ansiktsbehandling skulle vara den perfekta avkopplingen. Jag testade ett nytt ställe på Östermalm, ganska nära Fältöversten. Eftersom jag har mitt jobb i närheten så är detta också den väg jag brukar åka till och från jobbet.

Efter behandlingen kilar jag ut på gatan och ska ner i tunnelbanan men ser att en buss stannar utanför som tar mig nästan hela vägen hem utan byta, så jag hoppar på den och pustar ut över att slippa gå av och på med fogarna. Jag sitter och kollar Instagram och sitter bredvid en tjej med en liten liten bebis som inte kan ha varit mer än några veckor. Minns det så tydligt för jag satt och tänkte att jag snart skulle ha en lika liten.

Vi åker Kungsgatan upp och när vi kommer till Hötorget tvärbromsar plötsligt bussen. Jag tittar ut, ser massa folk på trottoaren som står och tittar framåt. I samma sekund sms:ar Johan som precis klivit på sitt arbetspass ”Var är du?” Det var det enda som stod och jag fattade direkt att något inte stämde, han skulle aldrig skriva så annars. Smset, bromsen och alla människor. Jag måste ut!! Jag reser mig upp och folk skriker att de ska öppna dörrarna. Jag messar inte tillbaka utan ringer upp och säger bara ”Hötorget” och hans svar är ”ta dig därifrån NU!

Förra året jobbade Johan på Polisens ledningscentral, dit 112 samtal kopplas. Han överhörde något precis när han skulle gå på sitt pass vid 15, och hans sms kom till mig 14:53. Ingen visst vid den här tiden vad som egentligen hänt, alltifrån skottlossning, bomber, terror, olycka hade inkommit till Polisen.

Dörrarna till bussen öppnas, jag kutar ut och möts av en våg av människor. Skrik, gråt, panik och totalt förvirring. Jag hade kvar Johan i luren som sa åt mig att springa åt ett håll dit inte alla andra sprang. Folkvågen sprang upp mot Kungsgatan, ner mot Stureplan. Kvinnan med den lilla bebis stod bara och skrek utanför bussen. Jag sprang åt ett annat håll, ensam. Livrädd! Visst inte vad jag sprang ifrån eller emot, vart jag skulle ta vägen eller vad som pågick. Jag sprang Holländargatan upp, och vet nu i efterhand att jag sprang den väg lastbilen börjat sin färd.

Under tiden som jag springer med min stora mage ser jag krockande påkörda bilar, några människor som ligger/sitter skadade längst husväggen. En kvinna från en restaurang sticker ut huvudet och ropar frågade vad som händer? Jag bara passerar utan att stanna, tar inte in något utan tänker bara på mig själv och bebisen, försöker bara komma på vart jag ska ta vägen. Håller blicken framåt.

Johan sitter samtidigt och ska fokusera på jobbet och vidta de åtgärder som situationen kräver. En extrem arbetsbelastning med enorma mängder samtal att hantera, samtidigt som hans höggravida fru springer för livet. Vet vilken enorm stress detta var för honom, och hur fantastiskt han hanterade det. Han har den förmågan, vara effektiv och informativ. Vi lägger på luren.

Samtidigt stannar jag på Kammakargatan och försöker ringa min vän. Hon jobbar på ett kontor precis vid Rådmansgatan, henne skulle jag kunna söka skydd hos. Jag ringer fyra gånger och sms:ar, hon svarar inte. Jag fortsätter springa, ringer samtidigt mamma och skriker i telefonen. Paniken kryper på mig och samtidigt hörs höga smällar, ”de bombar och skjuter” är det jag får fram till mamma. Hela förloppet känns som evigheter, men vi pratar kanske 5 minuter från det att jag kliver av bussen.

Jag springer en bit till tills jag tar trappen upp mot observatorielunden, precis nedanför tittar några kvinnor ut från Folkuniversitets lokaler. Där springer jag och några till in och söker skydd. Endel är förstörda, skriker och gråter. Andra lugna och verkar oberörda… och jag satt mest tyst och skickade snabbt meddelande till familjen om vart jag var. Sen info till Johan som ville ha positionsbild från gps och göra snabb bedömning om det var säkert. Hans snabbanalys menade att det var säkert. Vi smsade hela tiden, jag och Johan, jag fick hela tiden info om vad som pågick. Han hade tillgång till helikopterbilder och rätt info. Så otroligt tacksam över att jag hade möjligheten att ha Johans hjälp, inte bara för att han är en lugn människa utan också just för att han kunde ge mig så mycket värdefull information om läget.

Det spreds otroligt mycket rykten, allt ifrån skottlossning till en bomb på Fridhemsplan. Jag bestämde mig snabbt för stt inte gå in på Aftonbladet eller liknande, enbart lyssna på Johan. Han kunde direkt avfärda osanningar som florerade, vilket gjorde mitt lilla gäng trygga.

Efter många timmar… jag tror jag satt där mellan 4-5 timmar, hade Johan fixat så hans bror skulle komma till Odenplan och hämta upp mig. Ett gulligt medelålderspar från Göteborg som jag suttit ihop med alla timmarna var så snälla och följde mig dit, och när jag satte mig i Jakobs bil sköljde tryggheten över mig. Vi körde genom stan, fullt med folk som vallfärdade till sina hem. När vi kom hem la mig på soffan och kände direkt hur fruktansvärt ont jag hade i kroppen. Löpturen, stressen och rädslan hade gjort sitt för hjärnan och kroppen.

Johan fick såklart jobba över denna dagen, och efter midnatt skulle jag åka och hämta honom för jag ville inte att han skulle åka kommunalt. Med skakiga ben och skiträdd för att gå ut, åkte jag till Polisstationen och hämtade honom.

Här är en bild på bussen jag satt på som jag några dagar senare såg i någon tidning.

Även om jag inte var på självaste Drottninggatan den här dagen, så har det påverkat mig fruktansvärt mycket. Sen 7 april, har jag åkt tunnelbana två gånger, undviker alltid city och stora folkmassor generellt. Mitt katastroftänk har nog faktiskt blivit värre. Och efter att Iris har kommit så har det kappats lindrats.

För bara några veckor sedan blev jag kallad till en klinik för att kolla upp en knöl i bröstet. Kliniken ligger mitt på Drottninggatan, vid Zara. Jag frågade läkaren som skrev remissen om det fanns någon annan klink, men nej. Var väldigt nervös över att gå dit. Johan, min hjälte följde med och gjorde det hela bättre än jag tänkt. Även om jag inte var bekväm alls.

Ju mer jag skriver kring händelsen, reflekterar och känner så blir det tydligt för mig att jag behöver prata med någon om detta. Jag har lite naivt tänkt att tankarna försvinner med tiden, men så är inte fallet.

Det blev ett väldigt långt inlägg, har du orkar läsa hela vägen hit så är jag imponerad.

Tack för din tid!

Kram Matilda

8 Kommentarer