7 APRIL 2017

Okej, detta inlägget har jag skrivit på under flera veckor nu. Funderat kring om jag ska posta det eller låta det vara. Men när jag skrivit har jag märkt att det hjälpt mig och kanske kommer jag få någon kommentar på inlägget som ger mig något positivt, en vändpunkt. Så jag bestämde mig för att publicera.

Min berättelse:

Jag ska försöka skriva ett inlägg kring mina känslor och min upplevelse runt datumet i rubriken, men jag får direkt en klump i magen. När jag inser att känslan i mig nästan är oförändrad eller möjligtvis förvärrad efter snart ett år, kanske det är dags att ta hjälp? Eftersom åtal väckts i veckan har mina tankar kring april förra året blivit mer påtaglig igen, även om de mer eller mindre, alltid finns med mig.

Jag har alltid varit otroligt ängslig för att något dåligt ska hända, dåligt som i katastrof, kris och kaos etc. Har alltid blivit väldigt illa till mods och mår otroligt dåligt när stora katastrofer inträffat. Den första katastrofen jag minns var Estonia, sen dess kan jag rada upp flera händelser som påverkat mig väldigt mycket. Tsunamin, skolskjutningar, Utöya, 9/11, konsertbombning, attentaten i Paris, Nice, London osv osv. Jag har på något sätt snabbt byggt upp en bild av att jag eller någon av de jag älskar skulle vara drabbade, målar upp verklighetsscenarion och tänker mig in i situationer som gör att det nästan kan kännas som jag är på plats. Jag kan inte skydda mig mot tankarna och min värsta mardröm är att hamna mitt i någon sådan situation. Och jag har alltid funderat på hur min reaktion skulle vara, handlingskraftig eller lamslagen?

Jag vet inte vad detta beror på, jag har aldrig varit med om något katastrofigt, förrän i april 2017 när min mardröm blev verklig. Denna dagen har jag pratat väldigt lite om sedan det hände, mest med Johan och med mamma, syster och närmaste vännerna, men pratar ytterst lite och pratat gärna bort ämnet när jag blir obekväm. Generellt ganska olikt mig. Jag känner av det direkt, kroppen reagerar fysiskt. Blir skakig, spänd och rädd.

Ni som läst bloggen ett tag vet säkert att min man Johan är Polis, och det är både en trygghet och en rädsla i det. Att han ska utsättas för något och springa framåt medans andra drar åt bort från faran och tar skydd. Jag minns tydligt nätterna när det var tal om att en terrorist hade tagit sig till Sthlm och Johan jobbade. Han och en kollega skulle ha extra koll på skyddsvärda objekt i Stockholm, tex ambassader, olika länders residens osv, den enda extra utrustningen de hade var en hjälm! Jag sov inte mycket de nätterna.

Hursomhelst, jag är väldigt sällan inne i Stockholms city, det är mer slump att jag går ärenden mitt i city än att det är planerat. I april förra året var jag höggravid med Iris, sjukskriven för fruktansvärd foglossning och sammandragningar. Jag hade bestämt mig för att unna mig lite härligheter innan förlossningen. En ansiktsbehandling skulle vara den perfekta avkopplingen. Jag testade ett nytt ställe på Östermalm, ganska nära Fältöversten. Eftersom jag har mitt jobb i närheten så är detta också den väg jag brukar åka till och från jobbet, så jag har bra koll på trafik och bussar där.

Efter behandlingen kilar jag ut på gatan och ska ner i tunnelbanan men ser att en buss stannar utanför som tar mig nästan hela vägen hem utan byta, så jag hoppar på den, vilket jag aldrig innan gjort, och pustar ut över att slippa gå av och på med fogarna. Jag sitter och kollar Instagram och bredvid mig sitter en tjej med en liten liten bebis som inte kan ha varit mer än några veckor. Minns det så tydligt för jag satt och tänkte att jag snart skulle ha en lika liten.

Vi åker Kungsgatan upp och när vi kommer ner vid Hötorget tvärbromsar plötsligt bussen, så pass att folk får hålla i sig. Jag tittar ut, ser massa folk på trottoarerna som står och tittar framåt. I samma sekund sms:ar Johan som precis klivit på sitt arbetspass “Var är du?” Det var det enda som stod och jag fattade direkt att något inte stämde, han skulle aldrig skriva så annars. Smset, bromsen och alla människor. Jag måste ut!! Jag reser mig upp trycker helt galet på knapparna och folk skriker att de ska öppna dörrarna. Jag messar inte tillbaka utan ringer upp och säger bara “Hötorget” och hans svar är “ta dig därifrån NU!”

Förra året jobbade Johan på Polisens ledningscentral, dit 112 samtal kopplas. Han överhörde något precis när han skulle gå på sitt pass vid 15, och hans sms kom till mig 14:53. Alltså exakt samma minut som första larmet kom till Polisen. Ingen visste vid den här tiden vad som egentligen hänt, alltifrån skottlossning, bomber, terror, olycka hade inkommit till Polisen.

Dörrarna till bussen öppnas, jag kutar ut och möts av en våg av människor. Skrik, gråt, panik och totalt förvirring. Jag hade kvar Johan i luren som sa åt mig att springa åt ett håll dit inte alla andra sprang. Folkvågen sprang upp mot Kungsgatan, ner mot Stureplan. Kvinnan med den lilla bebis stod bara och skrek utanför bussen. Jag sprang åt ett annat håll som fort benen bar mig, ensam. Livrädd! Visste inte vad jag sprang ifrån eller emot, vart jag skulle ta vägen eller vad som pågick. Jag sprang Holländargatan upp, och vet nu i efterhand att jag sprang den väg lastbilen börjat sin färd.

Under tiden som jag springer med min stora mage ser jag krockande påkörda bilar, några människor som ligger/sitter skadade längst husväggar. En kvinna från en restaurang sticker ut huvudet och ropar frågade vad som händer? Jag bara passerar utan att stanna, tar inte in något utan tänker bara på mig själv och bebisen, försöker bara komma på vart jag ska ta vägen. Håller blicken framåt.

Johan sitter samtidigt och ska fokusera på jobbet och vidta de åtgärder som situationen kräver. En extrem arbetsbelastning med enorma mängder samtal att hantera, samtidigt som hans höggravida fru springer för livet, för vi visste ju inget annat då. Jag vet vilken enorm stress detta var för honom, och hur fantastiskt han hanterade det. Han har den förmågan, vara effektiv, rationell och informativ. Vi lägger på luren.

Samtidigt stannar jag på Kammakargatan och försöker ringa min vän. Hon jobbar på ett kontor precis vid Rådmansgatan, henne skulle jag kunna springa in till. Jag ringer fyra gånger och sms:ar, hon svarar inte. Jag fortsätter springa, ringer samtidigt mamma och skriker i telefonen. Paniken kryper på mig och samtidigt hörs skrik, höga smällar, “de bombar och skjuter” är det jag får fram till mamma. Hela förloppet känns som evigheter.

Jag springer en bit till tills jag tar trappen upp mot observatorielunden, en lång trappa som är ganska tung utan att vara höggravid, precis när jag kommer upp tittar några kvinnor ut från Folkuniversitets lokaler. Där springer jag och några till in från olika håll in och söker skydd. Endel är förstörda, skriker och gråter. Andra lugna och verkar oberörda… och jag satt mest tyst och skickade snabbt meddelande till familjen om vart jag var. Sen info till Johan som ville ha positionsbild från gps och göra snabb bedömning om det var säkert. Hans snabbanalys menade att det var det. Vi smsade hela tiden, jag och Johan, jag fick hela tiden info om vad som pågick. Han hade tillgång till helikopterbilder och rätt info. Så otroligt tacksam över att jag hade möjligheten att ha Johans hjälp, inte bara för att han är en lugn människa utan också just för att han kunde ge mig så mycket värdefull information om läget som jag och mitt “gäng” kunde lita på.

Det spreds otroligt mycket rykten, allt ifrån skottlossning till en bomb på Fridhemsplan. Jag bestämde mig snabbt för stt inte gå in på Aftonbladet eller liknande, enbart lyssna på Johan. Han kunde direkt avfärda osanningar som florerade, vilket gjorde mitt lilla gäng trygga.

Efter många timmar… minns inte hur länge jag sätt där, hade Johan fixat så hans bror skulle komma till Odenplan och hämta upp mig. Ett gulligt medelålderspar från Göteborg som jag suttit ihop med alla timmarna var så snälla och följde mig dit. På skakiga ben gick vi raskt till Odenplan med ögon i nacken. När jag satte mig i Jakobs bil sköljde tryggheten över mig. Vi körde genom stan, fullt med folk som vallfärdade till sina hem. När vi kom hem la mig på soffan och kände direkt hur fruktansvärt ont jag hade i kroppen. Löpturen, stressen och rädslan hade gjort sitt för hjärnan och kroppen. Bröt ihop och tänkte på tjejen med bebisen.

Johan fick såklart jobba över denna dagen, och efter midnatt skulle jag åka och hämta honom för jag ville inte att han skulle åka kommunalt. Med skakiga ben och skiträdd för att gå ut, åkte jag till Polisstationen och hämtade honom.

Här är en bild på bussen jag satt på som jag några dagar senare såg i någon tidning. Är otroligt tacksam över att jag satt på en sådan plats i bussen att jag inte tittade rakt fram… då hade min hjärna aldrig fått ro. Även om jag inte var på självaste Drottninggatan den här dagen, så har det påverkat mig fruktansvärt mycket. Sen 7 april, har jag åkt tunnelbana två gånger, undviker alltid city och stora folkmassor generellt. Mitt katastroftänk har nog faktiskt blivit värre. Och efter att Iris har kommit så har det kappats lindrats.

För bara några veckor sedan blev jag kallad till en klinik för att kolla upp en knöl i bröstet. Kliniken ligger mitt på Drottninggatan, vid Zara. Jag frågade läkaren som skrev remissen om det fanns någon annan klink, men nej. Var väldigt nervös över att gå dit. Johan, min hjälte följde med och gjorde det hela bättre än jag tänkt. Även om jag inte var bekväm alls.

Ju mer jag skriver kring händelsen, reflekterar och känner så blir det tydligt för mig att jag behöver prata med någon om detta. Jag har lite naivt tänkt att tankarna försvinner med tiden, men så är inte fallet.

Det blev ett väldigt långt inlägg, har du orkar läsa hela vägen hit så är jag imponerad.

Tack för din tid!

Kram Matilda

10 Kommentarer

  • Fy vad hemskt. Känner verkligen med dig när jag läser. Jag var rädd för min pappas skull då han egentligen skulle ha jobbat på Åhléns den dagen men som tur var inte gjorde det v olika anledningar. Jag är också konstant livrädd och går i beredskap i att något hemskt ska hända. Det är jättejobbigt. Att vara så rädd hela tiden. Känner tyvärr inte att jag får någon hjälp av någon då vården inte tar mig på allvar då det är helt orealistiska tankar tycker dem. I min värld är det just det som är realistiskt, skjutningar, terroristattacker, våldtäkter. Det är ju den världen vi lever i. Sen behöver det ju såklart inte hända mig men att de avfärdar mina rädslor när vi lever i ett samhälle där det konstant händer saker gör mig mest ledsen. Om inte vården kan hjälpa mina rädslor, vem hjälper då? Ursäkta nu blev det ett jättelångt inlägg.

    Upplevede alltså inte din rädsla. Men jag är konstant beredd på att få uppleva din rädsla. Ta hand om dig! ?

    • Gud förstår! Åh vad skönt att pappa inte jobbade?? Men det är ju fruktansvärt att vården inte hjälper, gå privat? Jag tänker mig nog att söka privat, känns på något sätt bättre.
      Håller med dig om det du skriver, är ju precis den verklighet vi lever i idag och att ständigt känna beredskap (vet precis vad du menar) tar på krafterna. Hoppas du orkar ta ett nytt tag kring hjälp, jag ska ta tag i det nu! En investering för mig och min familj. Stora kramar❤️❤️

  • Blev så berörd av din text. Vilken fruktansvärd upplevelse. Jag tror jag förstår dina tankar kring rädsla för katastrofer. Jag är också rädd. Avskyr att dessa händelser får mig att känna så.

    Skulle så gärna vilja resa, men en del av mig vågar inte resa längre. Har två små barn och tänker på vad som skulle kunna hända, att jag inte får komma hem till dem igen.

    Jag tror det är många som känner så, men att det inte pratas om det.

    Hoppas du hittar någon att prata med, och får hjälp och stöd utanför familj och vänner!

    • Tack Jessica! Det var och är ett jobbigt minne, men ska verkligen försöka ta tag i det nu. Hörde någon klok människa säga att kan man inte leva livet fullt ut, utan begränsar sig av sånt som ev kan hända, så blir livet väldigt trist. Det är nog sant! Vi får bestämma att vi bokar en härlig resa under 2018!:) ❤️

  • Finaste Matilda, så oerhört fruktansvärt!
    Jag förstår din oro o rädsla, speciellt nu när du blivit mamma o ansvarar (tillsammans med Johan) över en annan människa.
    Min starka rekommendation är att du hittar en terapeut som du känner dig trygg med och som du kan få hjälp att bearbeta händelsen och dina tankar.
    Att gå i terapi är det bästa jag gjort för mig själv och för mina barn!

    Från en mamma till en annan.

    Massa kärlek! /Lisa

    • Tack Lisa! Ja jag vill ju för allt i världen inte sätta spår hos Iris eller överföra mina rädslor till henne. Ska ta tag i detta! Tack för att du dela!❤️

  • Fina du! ? Vill ge dig den största och varmaste kram just nu när jag läser detta.
    Vet hur oron gnagde i mig med och hade kontakt med er så gott det gick för att säkerställa att ni var okej.
    Snälla du försök att prata med någon som kan detta. Vill inte att du ska må så dåligt, med alla tankar utan kunna leva och tänka positivt och det fina i ditt liv och att allt gick bra för er alla tre. Kunna leva utan de hemska tankarna oavsett var du är. ???

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Arkiv

Kategorier