ETT ÅR SOM MAMMA

Det är faktiskt ganska svårt att ta in. Ibland känns det fortfarande lite främmande att kalla mig själv för mamma.

När Iris kom för ett år sedan idag, kl 08.18 var det först med stor lättnad. Jag var inte alls särskilt förtjust i att vara gravid, kände mig instängd, otymplig och hemsk, för att inte tala om den foglossning och de nervkläm jag hade. Och mina bröst, på riktigt, det fanns INGEN bh i någon vanlig butik som funkade. Efter att ha gråtit mig igenom provhytt efter provhytt gav jag upp. Köpte någon form av mjuk amningsbh i största storlek (som ändå var för liten) och tryckte ner brösten i. Kul!

Denna bilden tog jag i v.39+3, och nu tycker jag inte att jag ser varken stor eller hemsk ut, men jag vet hur jag kände mig och det var inga roliga känslor. Vet att jag tänkte att jag måste dokumentera graviditeten även om jag absolut inte ville ta bilder på mig själv.

Iris var beräknad till 8 juni men kom 31 maj med planerat kejsarsnitt, ett beslut jag är otroligt nöjd över. Varför kan vi ta i ett eget inlägg. Själva förlossningen blev en väldigt fin och bra upplevelse som gick hur smidigt som helst. Inga komplikationer, återhämtade mig snabbt och läkte superbra, var uppe och knallade redan första kvällen. Nu ett år senare märker jag inte av någonting mer än att känseln just över ärret inte är helt tillbaka (det kan ta tid). Ärret är litet, diskret och redan ganska blekt.

Så kom hon då, den lilla hönan. Så overkligt när vi hörde första skriket, hon hade inga problem med andningen (som snittbebisar ibland kan ha) utan hade högst betyg i alla kolumner de fyller i i journalen. Jag fick henne på bröstet direkt och där var hon hela tiden, även under tiden på uppvaket (där man stannar några timmar tills känseln i benen kommit tillbaka.

Tiden på BB var bland det värsta jag varit med om, vet inte varför jag upplevde det så, all personal var superbra, Iris var inte särskilt svår eller jobbig men jag tror jag var i någon chock. Jag hade svårt att ta in allt, sökte efter den där direkta känslan av total lycka, som man SKA känna och att vara i någon bebisbubbla som ska vara sådär urhärlig, fanns inte alls. Min bubbla bestod mest i panik och tankar om att ”nu förändras mkt för alltid”. Vilket det såklart också gjorde.

Efter tre dagar på BB fick vi åka hem, anledningen till att vi blev kvar var för att Iris gick ner för mycket i vikt i början och de ville ha henne under uppsikt. Jag bröt ihop för varje ”extra” timma vi var tvungna att stanna. Jag ville bara hem och fortsätta livet… trodde jag.

Så här ett år senare är det lite lättare att reflektera och förstå mig själv då. Det byggs upp så mycket förväntningar från barnmorskor och omgivning kring hur man ska känna, vad man ska känna, hur lycklig man ska vara, hur enormt fantastisk första tiden i bebisbubblan är, så hur ska man kunna förvänta sig att känna något annat? Tack och lov har den bilden verkligen börjat förändras när fler och fler delar andra känslor, som man också kan känna och uppleva, och det är jag så glad för.

Första tiden med en liten bebis kan vara svår och jobbig, man famlar efter att göra det rätta, försöker tolka vad som är rätt och fel, hitta sig själv i en ny roll, hitta sin partner i en ny roll. Få tid för alla, inte minst sig själv. Jag tyckte helt enkelt att det var väldigt jobbigt, inte så att jag föll in i någon depression men kände att jag inte kände som jag borde.

Det tog lång tid innan jag kände att livet som mamma var mysigt och att min kärlek till Iris var enorm! Det var först efter 3-4 månader jag började känna att jag någorlunda började känna mig fysiskt, psykiskt och emotionellt på banan och kunde börja ta in det nya livet. Minns att min barnmorska sa att det kunde ta ett par veckor innan det totala anknytningen slog till, så stressen och känslan av att vara onormal när jag inte kände så efter ENS TVÅ VECKOR, var katastrofal.

Jag tycker det är så otroligt skönt att kunna se i backspegeln på allt nu, att den tiden är över, jag längtar inte tillbaka även om det känns som det gick väldigt fort.

På lördag blir det kalas för min älskade lilla höna, då kommer släkt och vänner hit på 1 års kalas i trädgården!

Kramar!

9 Kommentarer

  • Vilket fint och bra inlägg!
    Vi måste nog bli bättre på att prata om allt som inte är perfekt, fluffigt och på rosa moln vare sig det handlar om graviditet, förlossning, första tiden som mamma eller hur det är att vara förälder överlag! Shit vad jobbigt DET kan va ibland även om man älskar sina barn.. Grattis till Iris och er!

  • TACK! För det inlägget! Jag är själv gravid vilket inte var planerat. Glad över det nu, men tagit sin lilla tid att ta sig dit.. ? tror att jag också kommer behöva en ”invänjningsperiod” efter förlossningen, och är så skönt att då få läsa att det är fler som inte ”pang tjoff” blir dunderförälskade utan att det växer fram.
    Kanske med andra ord finns hopp om mig med?! ???

    • Tack snälla för fin kommentar och stort grattis!! Tycker det är så skönt att höra att man kan förbereda sig på olika sätt och på olika känslor. Allt är okej och inget kan bli fel. Massa lycka till, det kommer bli super när känslor och kärlek får gå i sin egen takt. Kram!

  • Grattis till Iris på 1-årsdagen! Så glad att du delar med dig av dina känslor. Jag kände exakt likadant när vår Hugo kom för 7 månader sedan. Panik för att jag inte var lycklig direkt eller fick känslor för honom med detsamma. Har förstått att det är fullt normalt, men som du skriver så är det inte det man pratar om.

    • Tack från både mig och Iris!? Vad skönt det är att få höra att andra känner lika, och att inget på något sätt är fel. Alla känslor är välkomna! Jag tänkte första halvåret att alla de som skriver om sin lycka måste ljuga. Kunde inte för mitt liv föreställa mig att någon kunde känna sig så lyckligt härlig som sades. Och så kan det såklart också vara, total lycka och total krasch- viktigt att visa både och. Tack igen!

  • Det skulle kunna vara jag själv som skrivit detta. BB var sådan sjuk ångest för mig. Jag ville bara hem. Sen de tre första månaderna stod jag där och tittade på bebisen och frågade mig själv ”älskar jag henne”, ”är jag i bebisbubblan”, ”är det fel på mig som tycker allt är hemskt och inte kul”. Efter 3 månader blev det enklare. Men sen blommade min förlossningsdepression ut och när Estrid var 8 månader vände skutan. Nu kan jag knappt ens minnas en tid när hon inte var solen i mitt liv. Men visst finns det kvar, svärtan och mörkret i att första bebistiden inte var sådär fluffig och underbar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *