VAD HAR VI GJORT…?

VAD HAR VI GJORT…?

Tror att det kanske är en vanlig fundering när man fått barn. Jag vet att jag tänkte precis lika när Iris föddes och jag vet att det går över. Just nu snurrar de tankarna väldigt mycket för att lilleman tar musten ur oss. Han är inte en nöjd bebis, även om det kanske ser ut så på bilden här. Han skriker en hel del, åt kolikhållet och jag misstänker att han är en kolikunge (mardröm) även om vi inte fått det sagt av någon expert. Det innebär att stora delar av dagen går åt till att vyssa, bära och amma, vilket gör att jag inte får så mycket annat gjort. Det tycker jag är jobbigt. Vet att detta är en kort tid och att det blir bättre men det är tufft mitt i det med sömnbrist deluxe och konstant huvudvärk som aldrig släpper… VAD HAR VI GJORT?!

Samtidigt så ser jag på Iris, som förvisso varit världens enklaste lilla tjej sen hon föddes när det kommer till sömn och mat, att det blir så bra tillslut. Min lilla älskling!Imorgon åker mamma hem efter att ha stötta upp oss i 2 1/2 vecka, nu ska vi försöka rodda livet själva. Det kommer ge sig såklart, men det blir annat när jag ibland både ska lämna och hämta Iris på föris med en arg liten bebis. Mamma har fått livet att funka såhär i början.

Hur löser ni andra dundermorsor livet med flera barn och kanske missnöjda barn?

Inga Kommentarer
MAMMA❣️

MAMMA❣️

Vet faktiskt inte vad jag skulle gjort utan henne just nu! Hon har varit här uppe en vecka nu och stöttat upp vardagen med allt. Från att ha bakat och fyllt frysen med bröd, bullar och fikabröd, hämtat och lämnat Iris på föris, handlat, lagat mat och tar lilleman stora delar av dagen. Ni fattar ju vilken ynnest!

Inatt gjorde vi också en ändring i hur vi sover också vilket gjorde att jag fått några timmars sammanhängande sömn och känner mig som ny idag.. eller typ iallafall:)

Johan och Iris sov i gästrummet uppe på tredje våning och mamma i Iris rum och jag i mitt och Johans sovrum. Mellan amningarna tog mamma lilleskrutt in till sig, och där sov han gott hos mormor och jag fick sova ostört. Förstår ni! Efter en graviditet med lite sömn och sen en två veckors-bebis på det så var inte kontot på plus. Lycka idag, gäller att glädjas åt det lilla.

1 Kommentar
HEJ FRÅN BUBBLAN

HEJ FRÅN BUBBLAN

Just nu är det mycket här hemma, slitna och trötta är bra förnamnet. Som tur är har våra mammor löst av varandra vilket gett en enorm avlastning som jag inte vet hur vi ska klara oss utan sen. Men det får vi ta då!

Snart två veckor sen lillebror kom, fortfarande namnlös. Om Iris var en lugn och nöjd bebis som sov ok på nätterna så har vi nu fått motsatsen. En missnöjd bebis och frustrationen är stor, förmodligen hos både han och oss. Han älskar att amma och gör det HELA TIDEN, vilket jag tycker är otroligt jobbigt. Speciellt på nätterna där desperationen av att få sova någon sammanhängande timma är efterlängtad. Jag får liksom inget andrum på nätterna, amma, skrika, byta blöja… om och om igen. Han blir svinsur om han inte får ligga PÅ mig (om han ens är nöjd med det) och vägrar napp. Jag gör vad jag kan på nätterna för att inte Iris ska bli väckt, vilket gått bra hittills men det är en stress i sig. Någon mer som känner igen sig? Kommer det plana ut? Tips?

Han har två ganska långa sovstunder på dagen då försöker jag sova lite också, samtidigt som det är svårt när det är annat som också ska fixas med. Jag är urdålig på att bara släppa hemmet och låta tvättkorgen bli överfull eller låta köket kaosa ihop. Behöver ordning för att kunna koppla av och vips så har hela dagen gått och tid för en sovpaus är förbi. Ska bli bättre på det där annars kommer jag kaosa ihop.

I övrigt så är Iris fin med honom, nästan hela tiden:) Klappar lite väl hårt ibland och tjuvnyper honom i handen när man vänder bort blicken. Inget konstigt alls, stor omställning för henne också och när han skriker håller hon fingrarna i öronen, haha.. jag förstår henne!Jag känner mig i princip opåverkad av snittet nu, lite lite ömt på ena sidan men det är så lite så inte ens värt att nämna. Enda ”hindret” är att jag inte får lyfta Iris eller andra tunga grejer, och det är svårt när hon sträcker sina små armar mot mig. Men hon är en liten tjej med koll, hon vill se ”såret” flera gånger om dagen och förstår att jag inte kan lyfta henne pga det.

Och precis som sist, så är det som är absolut jobbigast – amningen/brösten! Först att hantera mjölkstasen när mjölken rinner till (inte samma sak som mjölkstockning) vilket inte alla får. Men det är ett fysiologiskt tillståndet där körtlarna i brösten sväller i kombination med att brösten fylls med mjölk. Det känns som de ska sprängas. Stenhårda, ömma och pågår i typ 4 dagar. Fullständigt fruktansvärt för min del. Nu har det gått över, mjölk finns det fått om och han har ett bra grepp. Men jag tycker fortsatt att det är jobbigt (även förra gången) innan produktionen helt anpassat sig och brösten spänner.

7 Kommentarer